Att ta sig i mål – om processen från anteckning till färdig bok

Tina K Persson, poet och performance-artist debuterade hösten 2019 i romanform. Här berättar hon om sin väg fram till färdig titel – den genrebrytande ”Livet i all enkelhet”:

Jag börjar den här reflektionen i rörelse, på väg till Stockholm. En sträcka på 45 mil mellan hemma och borta. Från här till där. Precis så skulle jag kunna säga om min debut i romanform. Det fanns ett där och ett då, en startpunkt och en rörelse framåt som var ganska ryckig. Det blev många stopp, på väg bort från skrivbordet, men tanken på texten fanns på något vis alltid i rörelsen både framåt och bakåt i tiden. Spannet mellan det faktiska skrivandets tid och att minnas. Fundera.
Göra minnen till fiktion.

Mixa ihop tankar om samtid och samhälle med idéstoff, hypoteser, antaganden som jag hämtat från en ganska stor mängd litteratur. En kompost av mitt intag av texter om livsåskådning, religion, new age, kvantfysik…

Tanken OM. Om det skulle gå att komma i mål. Att sådana texter som jag malt ner i mig under ett tjugotal år kunde användas, återvinnas?

Jag förutsätter när jag sitter och åker och ser i tidtabellen att jag kommer att vara framme i huvudstaden om drygt fyra timmar. En given avgränsning i tiden.

När jag hade börjat skriva de första sidorna på min första roman ville jag ge mig själv två år. För själva skrivandet. Men jag vet nu att det kan ta betydligt längre tid att färdas mellan meningen: ”Jag ska skriva en roman” och den dagen du håller boken i dina händer. I mitt fall pratar vi fysisk bok.

För ungefär sju år sedan påbörjade jag en annan resa. Resan till Rom. Det skulle visa sig i framtiden att den resan skulle bli starten på mitt romanprojekt. Det visste jag inte då. För när jag vistades där i Rom skrev jag anteckningar och övningar som jag trodde skulle bli skiss för en ny diktsamling. Med fem diktsamlingar bakom mig såg jag det som självklart att fortsätta som poet. Vägen mot den egna rösten och orden som måste bära.

Två år efter resan till Rom anmälde jag mig till en veckokurs i litterärt gestaltande. Där, i Tidaholm, öppnades något slags flöde. Jag åkte hem med ett par nycklar i min hand. Kanske passade de in i min nya övertygelse om att jag skulle påbörja min roman. Att ta sig från där till här och hit till dit; från nu, då och sedan.

Romanen jag hade gett mig i kast med skulle kräva en massa mod och tro. Kan jag göra så här? Kan jag låta en karaktär förbli outvecklad och bara fungera som en princip? En idé! Kan jag räkna med att en läsare kommer att hänga med i den här bitvis metafysiska svängen? Hur tydlig måste jag vara… Kan jag ”leka” så här med deckargenren? Fattar man varför jag anspelar på den och den texten…? Och klarar jag av att sy ihop den här egendomliga berättelsen?

De första månaderna i processen struntade jag helt i den typen av frågor. Jag skrev av hjärtats lust. Tänkte inte ens på förlag. Att få ge sig ut på ett sådant här äventyr gav mig en enorm känsla av frihet. Att få arbeta med språket på det här sättet!

Efteråt har jag nu fått höra många fina ord om just språket. Kanske var jag banal som trodde att det inte skulle märkas att jag kommer från poesin. Att bildspråk och förtätning är min mylla. Vilken utmaning att skriva i prosans form! Som att sätta sig upp på en islandshäst och upptäcka tölten… Skriva i en helt ny gångart liksom.

Upptäckten att min ena berättaröst i boken också var ett stilgrepp. Min huvudperson Christina Cervantes. Hur mycket av henne är jag? Jag hade satt ett mål: helst inte över 200 sidor. Det var förvånansvärt enkelt att uppnå dessa.  Jag skrev slutet innan jag skrev klart. Var jag färdig? När är man klar? Samma frågor som med dikterna, men det var lite enklare att sätta punkt för romanen. När jag väl hade idén om hur.Det har varit en otroligt utmanande resa. Mina svårigheter kan vara bagateller för någon annan. Det lättaste för mig kan vara det värsta för någon annan. Men jag förstod på ganska tidigt stadium att jag ville bolla min text med någon som jag litade på och som hade tillräckligt med läsreferenser för att förstå min text på djupet.

Det gjorde mig mycket tryggare. Jag blev av med några hjärnspöken på vägen och jag kunde se saker från ett annat perspektiv. Så smidigt avvärjdes sådant jag trodde var hinder.

Det har snart gått tre månader sen min romandebut kom ut. Första tiden var lycklig. Jag hade sprungit ett mentalt maraton på personbästa. Sedan kom tomheten. Rädslan smög sig på. Skulle min bok bli ”dissad”? Ångesten när sista korret var gjort. När mina exemplar kom från förlagets tryckeri och händerna slöt sig kring boken.

Hur ska boken nå alla de läsare som jag vill att den ska nå? Förlaget är nytt, de gör sin del av överenskommelsen, men likväl kommer otillräcklighetens onda aningar: kunde jag ha gjort mer? När är det för sent? Ett barn blir så fort vuxet idag. En bok blir så fort ”gammal”. Det är ju inte sant!

Ett vet jag: min debutroman ”Livet i all enkelhet” tog tid att skriva. Massor av obetalda timmar. Men i den processen hände också något värdefullt med mig själv, som poet och författare. Något omätbart. Målet är lika möjligt som startpunkten. Målet börjar vid en tanke. Poeten i mig vet att språket är en rörelse.

Att formen för en rörelse mot målet bestäms av ett igångsättande.

Tina K Persson
Livet i all enkelhet (2019)
Ekström & Garay

Om Tina:
Tina K Persson är bosatt utanför Växjö. Hon erhöll 2019 Region Kronobergs arbetsstipendium om 60 000 kronor.

Foton: Stefan Nilsson

 

 

 

 

 

 

 

Om elisabetnorin

Skrivandet och läsandet är hjärtat i min verksamhet. Pedagogik och metodik faller in naturligt i det och är också ett ämne i sig.
Det här inlägget postades i boktips, Ekström & Garay, litteratur, skrivande, Tina K Persson. Bokmärk permalänken.