Två svenska Kultur-Kardashians, medias roll, fel dress code och världsläget

Söndagsmorgnar är nog våra bästa morgnar här på landet. En normalmorgon är sen, långsam, med frukost och lyxigt prassel med Sydsvenskans helgprenumeration (alla tre dagarnas samtidigt). Läsning, mera kaffe, reflektioner.

Den här morgonen läser jag Marie Petterssons recension av Horaces (han är väl Horace med alla?) nya bok under rubriken ”Grymt, sa grisen” (lördagstidningen). Mannen läser Per T Ohlssons ”När ingen kliver fram” under Opinion (söndagstidning). Vi läser valda stycken högt, delar tankar.

I Per T Ohlssons text som är en analys av det politiska läget, framför allt i Europa, men även med en rejäl sväng till USA, jämför skribenten nutidens instabila nationer och bleka ledare å ena sidan, med det samtida gangsterväldet å den andra (välj väderstreck själv) och med hur det såg ut för några decennier sedan. Obehaget kryper fram ur texten. Världsläget är oroande.

Det handlar dels om vad jag själv just suttit och tydligen parallelldiskuterat utifrån en egen uppfattning om ett litterärt/kulturellt perspektiv, men även oron över vart vi är på väg, och med ”vi” menar jag världen i stort.

Per T Ohlsson skriver:

”Fördjupande bildning är satt på undantag, vilket ökar risken för att gamla misstag upprepas – av den enkla anledningen att ingen känner till dem.”

Igår, i en helt annan diskussion, nämnde någon att han läst en text där det tycktes som att skribenten trott att Auschwitz var ett koncentrationsläger i Tyskland. Inte Polen. Möjligen var tolkningen oklar, men likafullt. Oroande okunskap som slank förbi all koll. Varför denna obildning?

Varför bara selfies, varför denna generella narcissism?

Per T Ohlsson igen:

”Därav den pågående åternationaliseringen av ett Europa som tycks dövt och blint för mellankrigstidens lärdomar och EU-samarbetets betydelse för fred och frihet i en del av världen där krig och ofrihet har varit det historiska normaltillståndet.”

Medias roll blir under de här förhållanden än viktigare som granskare, återspeglare och förmedlare av vad som sker i nuet, medan vi sitter här, jag skriver – du läser, men också vad som hänt i det förflutna. Har hela nationer tappat sitt kollektiva minne? I december kom vi rakt in i en demonstration i Gamla stan i Kraków. Då hade svenska medier ännu inte uppfattat att den polska statens kontroll över media hårdnat. Någonstans bland alla krubbor med getter, folkvisor och vise män den där dagen hade dock några vaknat till över förändringarna och gått ut och protesterat, oroliga. Polen är ett land som stått utanför ekonomiska kriser, som haft en god tillväxt, som har en nutidshistoria med Solidaritet och Lech Walesa. Det är ofattbart skört, det som åstadkoms.

Men nu kom vi bort från Horace. Och givetvis Ebba och deras gemensamma byk. (I bakhuvudet snurrar ett roligt foto på Facebook, från en bokhandel där deras böcker står och grälar bredvid varandra).

Som våra egna Kultur-Kardashians fajtas de med varandra inför publik. Tidningarna recenserar – Horace och Ebba är ju parnassen inkarnerade. Media har under de senaste decennierna också förändrats, påverkade av snabba sociala medier, av jakten på Den Stora Nyheten, av stressen att producera text efter text. Vilken ohanterlig situation att recensera ett gräl! Är det här gestaltning eller privat och vad har hänt på riktigt, är det här en gris eller ett farväl till grisen? Blir det en recension av en person istället för en bok?

Som litteraturvetare har jag sedan årtionden haft en professionell respekt för deras arbete som forskare, lärare, författare, akademisekreterare. Ebbas avhandling om Moa Martinson – kvinna, outbildad, arbetare och älskad författare – var helt fantastisk och betydde allt för mig personligen vid den tiden. Den mötte ett likaledes fantastiskt motstånd från den gamla manliga kåren på de litteraturvetenskapliga institutionerna.

Därmed sagt: Ebbas och Horaces bägge böcker – så vältajmade i utgivning – skulle kunna vara det allra största kultur-prank någon kunnat föreställa sig. (Jag får ibland foliehatt – men brukar stå för det tills jag blivit överbevisad.)

Våra mesta parnasspersoner gör alltså ett gemensamt anfall. Skriker de ”Hoppa!” till media så hoppar media, tycks de tro. Riktigt så har det inte blivit, tycker jag. Alla är inte underdåniga. Ebba själv gav prov på, ska vi säga härskarteknik, mot den kvinnliga journalisten i Kulturnyheterna för några veckor sedan. Eller vad ska det kallas? Nedlåtande attityd sa vi förr.

Men som sagt: kanske är det här en gemensam satsning från de bägge och i själva verket sitter de bägge Kultur-Kardashians och fnittrar över ett glas Veuve Cliqcuot åt sitt funniest public prank ever och åt oss dumhuvuden som gått på det.

Jag måste medge att jag inte direkt blir sugen att läsa deras böcker. Men jag är fortsatt orolig. Över obildning, över översittare och snobbar, över ogenerösa politiska ledare (som sitter och fnittrar över ett glas?) och över konsekvenserna av de beslut som tas – eller inte tas – idag. Jag medger foliehatt och old school och att jag är en ogillande person som just förlorat intresset för ett par gamla förebilder.

Kanske dags att gemensamt kliva fram och säga att kejsaren är naken – eller i alla fall att hen har fel dress code.

Om elisabetnorin

Skrivandet och läsandet är hjärtat i min verksamhet. Pedagogik och metodik faller in naturligt i det och är också ett ämne i sig.
Det här inlägget postades i Kardashians, Sydsvenskan. Bokmärk permalänken.